fullmakt

Substantiv

fullmakten

fullmakter

fullmakterna

Substantiv [n]

Obestämd singular: fullmakt

Bestämd singular: fullmakten

Obestämd plural: fullmakter

Bestämd plural: fullmakterna

"DCP beslöt att avsluta officerens förordnande"
"– Han fick en fullmakt att sköta min brors ekonomi."
"Migrationsverket vill inte uttala sig i ärendet, då de menar att det krävs en fullmakt från Batuhan."
"Företagaren invänder mot domen och uppger att han, via en fullmakt, lämnat över ansvaret för den ekonomiska redovisningen till en annan person."
"Själv hävdar företagaren att han lämnat ifrån sig ansvaret för ekonomin till en annan person – via en fullmakt."
"Lämnat fullmakt"
"Möjlighet att begära överprövning har rektorns hustru eller anmälaren själv om hustrun lämnar en fullmakt."
"Vi har också lämnat en fullmakt så att polisen kan gå igenom bankuppgifterna, säger Eric Widner, försvarsadvokat till en av de misstänkta."
"Men om någon utredning har skett i fallet med Emmeli är oklart, eftersom socialförvaltningen trots en fullmakt från Emmelis mamma, valt att lämna ut blanka papper med hänvisning till sekretess."
"” Denna fråga är ej är prövad i allmänna val och väljarna har inte gett er fullmakt att ta ställning till frågan som rör hela Dalarnas framtid. ”"
"Hon har haft fullmakt över sin mors bankkonton för att betala moderns räkningar."

(formellt) erhållna rättigheter från annan fysisk person|fysisk eller juridisk person (t ex rätt att företräda någon i bankärenden)