förbrytelse

förbrytelsen

förbrytelser

förbrytelserna

Substantiv [n]

Obestämd singular: förbrytelse

Bestämd singular: förbrytelsen

Obestämd plural: förbrytelser

Bestämd plural: förbrytelserna

"Ett förbrytelse som givetvis leder till isolering i snickerboa."
"I en ruffig scenmiljö, via förhören, läggs berättelserna om nazisternas förbrytelse fram i pjäsen."
"För om det skedde först efter hennes död kan man inte döma honom för en sexuell förbrytelse utan för brott mot griftefriden."
"Polisen som misstänks för mord i samband med en grov förbrytelse riskerar dödsstraff."
"Den ena polisen, som har fått sparken, anklagas formellt för mord vid grov förbrytelse, felony murder."
"Arméåklagaren major Rob Stelle säger att Bales bör dömas till döden för den värsta, mest avskyvärda förbrytelse en människa kan begå."
"- Kidnappningen var inte bara en all- varlig förbrytelse och en kränkning av italiensk suveränitet, utan också ett hinder i kampen mot terrorism, sade åklagaren till nyhetsbyrån Ritzau."
"Kritiker – och allierade – menar att Erdogans åtgärder inte står i proportion till den förbrytelse som kuppförsöket otvivelaktigt utgjorde och som ger den turkiska staten rätt att bestraffa de skyldiga."

brott (olaglig eller kriminell handling)