påhitt

påhittet

påhitt

påhitten

Substantiv [t]

Obestämd singular: påhitt

Bestämd singular: påhittet

Obestämd plural: påhitt

Bestämd plural: påhitten

"Vilket påhitt!"
"Pjäsen är fylld av påhitt och begrepp som aldrig tillfullo blir till en tillfredsställande helhet"
"– Det var ett eget påhitt."
"Men snart fattade polisen misstankar om att händelsen var ett påhitt."
"Men snart fattade polisen misstankar om att händelsen var ett påhitt."
"Men allt visade sig vara ett påhitt."
"Det är ett bra påhitt, säger han."
"Sture Bergwalls advokat – Thomas Olsson – säger idag till Gävledala att det här är ett rent påhitt från läkarna på Säter."
"Enligt Anders Södergren är anklagelserna mot Fredriksson rena påhitt."
"– Vi skickade i väg dem från platsen och sa åt dem att de skulle sluta med sådana påhitt."
"– Miljöerna stämmer och patienterna hade kunnat vara verkliga, men annars är det påhitt."
"När han väl kom tillbaka till Sverige mötte han Rebecka Strömberg som från början inte var övertygad av hans påhitt."

någonting som inte är sann|sant