knuffen

Verb

knuff

knuffen

knuffar

knuffarna

Substantiv [n]

Obestämd singular: knuff

Bestämd singular: knuffen

Obestämd plural: knuffar

Bestämd plural: knuffarna

"Innan han försvann från platsen i en bil misstänks han ha kastat dressing på väktaren, som också, enligt åtalet, fick ta emot en knuff och två slag i ansiktet."
"Han hävdar då att han vill skrämma 29-åringen genom att rispa honom i ansiktet och att han får en knuff från sidan som gör att kniven åker in i halsen."
"Får en knuff"
"– Man kanske inte själv vågar ringa runt och fråga om jobb så det här kan vara en knuff, säger Emila."
"Nära bostaden kände Börje Gunnarsson en knuff bakifrån och hur någon ryckte plånboken ur fickan."
"- Jag tror att man kan behöva en knuff för att komma igång och det är landstingets skyldighet att ge dom möjligheter till det, säger hon vidare."
"I värsta fall kan ju förtroendet för polisen få sej en liten knuff då, konstaterar Alm."
"En traktor fick då ge en lite knuff."
"Jon Bylund är ett av svenskarna som lånar ut sig själv, och han tror att fler än honom behöver en knuff i ryggen."
"I storstäderna tror Moldén till exempel att möjligheten att få köra sin elbil i bussfilen skulle ge en extra knuff till försäljningen av rena bilar."

det att knuffa någon