ilska

ilskan

ilskor

ilskorna

Substantiv [n]

Obestämd singular: ilska

Bestämd singular: ilskan

Obestämd plural: ilskor

Bestämd plural: ilskorna

"Hennes svar på besparingsplanerna är ilska."
"– Jag känner stor ilska, det är vedervärdigt, säger Magnus Berg."
"Hundinstruktören : ” Känner stor ilska ”"
"– Direkt efter var det många elever som upplevde en stor besvikelse eftersom det hindrade deras arbete och det fanns en stor ilska även bland personalen, säger Ingela Berg."
"En kvinna som inte ville betala sin bussresa riktade sin ilska mot busschauffören som hon slog och kallade ” idiot ”."
"Föräldrar till barn på Rosenfeldtskolan svarade med ilska på beskedet om att diskot är inställt."
"Den som skriker av ilska bedöms kunna andas bra."
"Hon är bekymrad över den situation som uppstått i Karlshamn och känner ilska mot de som säljer drogerna."
"Beslutet att ställa in det populära diskot har väckt ilska hos föräldrar."
"Ett utspillt glas dricka triggade pojkens ilska så han hämtade en yxa."

stark negativ känsla av att någon annan gjort något fel, eller att något inte skett som önskat; känslan när man är arg